20.22: ett litet helvete igen

jag är helt utmattad nu. vet inte varför jag bloggar här. orkar ändå inte förklara någonting och bloggar är fan bara onda. och jag hatar griniga otrevliga och snokande grannar som himlar med ögonen åt en. jag hatar alla dömande idioter och att jag inte passar in.

12.36: …

jag kvävs.

15.23: sobril

sobril igår, sobril idag. har speat sims2. sett på sex and the city och broderat. ingenting blir bättre. skall ta ett bubbelbad och se om jag existerar efter det. just nu är jag på gränsen att gå åt helvete.

00.36: massa ångest

jag har bara massa ångest. borde gå och gömma mig under täcket. har tagit sobril. snart blir det nog fler. så fort syd är klar vid datorn skall vi ta ut hundarna på promenad. sedan blir det säng och kanske lite läsning i en bok jag köpte igår. bajskaka.

23.08: hemsk matte

jag höll på att förlora min ena hund förut, k2. s, jag och hundarna gick till affären för att handla ägg till pannkakan han skulle göra. precis när s gått in i affären började k1 dra i kopplet. han blev rädd för en skällande jack russel terrier som stod några meter ifrån oss och vägrade hålla käften. k1 var på väg ut mot vägen när jag drog till i kopplet och samtidigt lyckades k2 smita ur mitt grepp. (k2 är en minihund på bara 1,6 kilo. att han kunde dra sig ur mitt grepp är riktigt skrämmande.) k2 har sett en ståtlig schäfer på andra sidan gatan och börjar kuta över samtidigt som en bil kommer åkandes bara några meter därifrån. jag kände hur mitt hjärta sprack. om k2 skulle bli påkörd skulle det inte bli mycket kvar av honom. fort kutade jag ut i vägen och cirka en meter från k2 stannade bilen. föraren hade fått syn på honom och att han var förbannad på mig syntes tydligt i hans ansikte. 

när s kom ut från butiken igen kunde jag inte hålla igen tårarna. det var så nära att k2 blev påkörd. jag var så nära att förlora min lilla älskling. jag vet inte vad jag skulle göra utan de tre männen (pojkarna) i mitt liv: s, k1 och k2.  

just nu mår jag skumt. jag har ångest men tillåter mig inte att ta sobril. jag straffar mig själv. jag måste se till att vara mer närvarande gällande båda hundarna och att bli starkare i nyporna. något såndär skall aldrig få hända igen!

12.28: you piss me off

jag blev för några veckor sedan medlem på helgon för att bättre kunna hålla koll på mitt andra jag, min tvillingsjäl, min syster m. en föredetta kompis började skriva till mig och det var lite små-trevligt att ha kontakt med henne igen.

men så kom den fördömda frågan:
»vad gör du nu för tiden, då?«
den där frågan är alltid jobbig att svara på. nästan lika jobbig som när folk frågar hur jag mår och det är meningen att jag skall ljuga och säga att allt bara är bra. att dölja sanningen ligger liksom inte i min natur.

jag svarade sanningsenligt att jag numera är sjukpensionär och efter detta inlägg slutade hon svara.

vet ni hur förbannad detta gör mig? att stöta ut någon som redan är riktigt utstött från samhället. varför i helvete fråga mig någonting som man inte vill ha ett ärligt svar på?
den här kompisen mådde själv dåligt när vi hade kontakt. hon skar sig, spydde upp sin mat osv. men det var under tonårstiden. är det så att tonåringar lätt överdriver för att få uppmärksamhet? det vore förödande för oss som verkligen är sjuka. förresten ändrar jag det sista påståendet; det är förödande för oss som verkligen är sjuka. mina föräldrar tog mig nog inte riktigt på allvar förrän jag blev diagnostiserad – det var för två år sedan. då hade jag redan skrikit efter deras uppmärksamhet i fem år.
min första psykolog sa till mig att jag bara lider av en vanlig tonårsdepression.

det är inte riktigt ett bra sätt att bli bemött på, men nu har jag kommit ifrån ämnet. inlägget skulle ju egentligen handla om den här exkompisen som slutade höra av sig när hon fick höra att jag är sjukpensionär. jag vet att det låter illa. sjukpensionär vid 22 års ålder, det är inte bra. men hur det låter är ingenting i jämförelse med hur det verkligen är. det  är knappast någonting jag njuter av eller är stolt över. och att då behandla mig som denna exkompis gjorde är rent ut sagt grymt. och jag har fått nog av grymma människor i min värld. de raderas.

13.49: godmorgon

det var svårt att komma upp ur sängen idag igen. klockan tio ringde klockan och jag steg plikttroget upp ur värmen och placerade mitt feta arsel i soffan, broderande på hund nr 2s julstrumpa (ettans blev klar igår). det tog en halvtimme, sedan bestämde jag mig för att gå och sova igen. jag blev helt enkelt inte piggare.
11.20 vaknade jag när en man ringde på dörren och ville sälja chokladbollar (fan att jag aldrig har några pengar här hemma). somnade om och vaknade när klockan ringde klockan tolv men beslöt att strunta i att gå upp. först strax efter ett lyckades jag pallra mig ur sängen.

har nu varit ute på promenad med hundarna och väntar på att en viktväktar-färdigmat skall bli klar i ungnen. det kommer ta dryga 40-45 minuter och jag skall försöka läsa tills dess. hor-boken är i alla fall bra och duktig på att hålla mina tankar från allt det onda.

23.57:

halv ett var klockan när jag tillslut tog mig upp ur sängen. ingen post väntade på hallmattan och jag var tvungen att ge hundarna mat, klä på mig och ta ut dem på en promenad.

fungerade inte alls psykiskt och tog en sobril och efter ett tag klarade jag av att existera. skrev ett brev till p i österike och läste en del.
på kvällen blev det skit igen och återigen stoppade jag i mig en sobril. försökte skriva brev till m men gav upp efter bara några rader. istället tog jag med mig min kopp glögg, ,lade mig ned i soffan och började läsa »anetts värld«, en bok som handlar om att vara lyxprostituerad. det ämnet har länge intresserat mig. så plötsligt efter en timme eller så hade jag plötsligt energi nog att ta mig an mitt ansikte. mitt förfalla, skitiga, poriga, äckliga ansikte. ansiksskrubb, mask och sedan lite kräm för att ta bort muschen. plockade lite med ögonbrynen också så imorgon kan jag allt leka pangbrud om jag skulle känna för det. skall försöka komma upp vid tio när klockan ringer. att sova bort hela mornarna såhär får mig bara att må ännu sämre.

nåja. nu blir det nattpromenad med s och hundarna ♥ 

18.41:

idag har jag bara varit ute med hundarna, skrivit brev och läst och det känns alldeles underbart. jag börjar återhämta mig mer och mer sedan helvetesveckorna och dagligen har jag någonting att se fram emot. det är så skönt!

23.01:

jag skrev precis ett brev till n i schweiz. berättade om skolan, hur jag skämms över att inte ha tagit studenten. jag erkänner det aldrig annars. jag brukar slå an en tuff attityd och försöker få fram att jag inte bryr mig om en utbildning. att det är skitsamma. att utbildningar bara är för pengakåta idioter som vill ha ett jobb med superhög lön så de kan sitta på sina middagsbjudningar och le fejkat och få sinnliga orgasmer vid tanke på pengarna de tjänar. och självfallet ger de inget till andra, mindre välavlönade personer.

men jag vill ju ha en utbildning. jag känner mig pantad. i diskussioner, när jag läser artiklar, pratar med e-l etcetera så känner jag hur självföraktet fastnar som en klump i halsen och sakta kväver mig. varför? för att jag helt enkelt känner mig pantad. jag är värdelös på geografi, jag vet ytterst lite om andra värdlskriget (jag är faktiskt inte ens säker på vilket år det startade), jag kan inte gångertabellen, ekonomi får mig att spy osv. folk snackar om allmänbildning och jag blir förbannad och vill sparka sönder deras äckliga, självgoda ansikten. bland det värsta jag vet är när människor yttrar en mening liknande »det här är någonting alla måste veta, det är allmänbildning.«

men när skall jag ha haft tid att plugga? högstadiet är en enda lång dimma som jag bäst minns som att jag kämpade mig igenom för att överleva och strax därefter blev jag långtidssjukskriven för första gången. jag hade inte energi till att plugga när jag ständigt kämpade med förtärande ångest och var nedgången i djupa depressioner och det enda som kunde få mig att le var marilyn manson. hur mycket jag än ville så gick det inte.

ändå borde jag inte skämmas. jag kan så mycket annat som alla dessa allmänbildade människor inte kan. jag är riktigt duktig på saker som gäller psykiska sjukdomar och psykiatrin i sverige. just nu kämpar jag för min egen överlevnad och har varken ork eller tid att kämpa för andra. (jag har dock två fadderbarn som jag betalar 200 kronor vardera till varje månad). och jag läser massa böcker och lär mig saker däri. faktum är att det mesta jag lärt mig har jag lärt mig på egen hand. skolan har gett mig praktiskt taget nada. och mycket som lärs ut i skolan är totalt onödigt. jag har ingen nytta av att veta vad olika länders huvudstäder heter och jag har heller faktiskt ingen nytta av att veta när andra världskriget startade. det viktiga där är att jag vet vad som inträffade och vad det lett till.

jag hatar att ständigt klanka ned på mig själv och jag hatar människor som gnäller över sina betyg när de utan problem får godkänt. jag har alltid fått kämpa för att få ett g och hatat mig själv ännu mer när människor omkring mig gnällt på att de bara fått vg.

om jag skall lyckas överleva måste jag hålla mig ifrån friska människor med vardagliga problem som bara gör mig förbannad. jag måste isolera mig från såna under tiden då jag övar mig i att bli mer emotionellt stabil. det är ett hårt jobb och ärligt talat vet jag inte om det är värt att kämpa. jag är 22 nu. vad har jag för framtid egentligen?