18.32:

jag har längtat efter middagen hos mina föräldrar sedan de flyttade in i sin nya lägenhet i början av oktober. det var ikväll. jag. s. våra hundar. mamma. pappa. mormor. farmor. farfar. min bror k. klockan fem skulle alla vara där och redan från början kände jag obehag. det var en dålig stämning som det så ofta är när min bror och far är i samma rum. och som det så ofta är när min far och mormor är i samma rum. han blir så lätt irriterad på henne.

jag avbröt en irritation med orden »lugnar det inte ned sig här kommer jag dra.«

tillslut sprack allt för mig när min bror började hacka på mig om mina hundars kläder och ras. pappa sa till oss båda fast jag egentligen bara svarat på det min bror sa.

utbrott. jag gråtandes i badrummet. det gick inte att stanna kvar och nu är s, jag och hundarna hemma igen. vi åt nyss upp maten vi fått med oss hem och jag mår perkele.

jag önskar att jag inte hade något samvete för just nu kan jag inte tänka på annat än hur jag förstört mina föräldrars middagsbjudning och att jag inte vill vara med längre. jag förstör alltid. och jag hade så gärna velat vara med. prata med min farmor om alla viktiga saker som pågår i våra liv. koppla av. njuta.

fast jag vet ju att det så sällan går att koppla av när min bror och fader är tillsammans.

jag är så urless på att vara jag. urless på att inte fungera socialt. jag vill bara vara vanlig. jag hatar att alltid känna mig undanskuffad av mina föräldrar när min bror är med i bilden. det har alltid varit så. de ägnar mer tid och energi på att han blivit av med körkortet än vad de ägnar åt mig, min sjukdom och hur vi skall göra för att mitt liv skall vara så värdigt som möjligt. det är som att de tycker att jag får sköta det själv. att det är upp till mig att lära mig att fungera.

troligtvis blir det inget julfirande i år. allt är förstört och jag vill bara slippa känna.