23.01:

jag skrev precis ett brev till n i schweiz. berättade om skolan, hur jag skämms över att inte ha tagit studenten. jag erkänner det aldrig annars. jag brukar slå an en tuff attityd och försöker få fram att jag inte bryr mig om en utbildning. att det är skitsamma. att utbildningar bara är för pengakåta idioter som vill ha ett jobb med superhög lön så de kan sitta på sina middagsbjudningar och le fejkat och få sinnliga orgasmer vid tanke på pengarna de tjänar. och självfallet ger de inget till andra, mindre välavlönade personer.

men jag vill ju ha en utbildning. jag känner mig pantad. i diskussioner, när jag läser artiklar, pratar med e-l etcetera så känner jag hur självföraktet fastnar som en klump i halsen och sakta kväver mig. varför? för att jag helt enkelt känner mig pantad. jag är värdelös på geografi, jag vet ytterst lite om andra värdlskriget (jag är faktiskt inte ens säker på vilket år det startade), jag kan inte gångertabellen, ekonomi får mig att spy osv. folk snackar om allmänbildning och jag blir förbannad och vill sparka sönder deras äckliga, självgoda ansikten. bland det värsta jag vet är när människor yttrar en mening liknande »det här är någonting alla måste veta, det är allmänbildning.«

men när skall jag ha haft tid att plugga? högstadiet är en enda lång dimma som jag bäst minns som att jag kämpade mig igenom för att överleva och strax därefter blev jag långtidssjukskriven för första gången. jag hade inte energi till att plugga när jag ständigt kämpade med förtärande ångest och var nedgången i djupa depressioner och det enda som kunde få mig att le var marilyn manson. hur mycket jag än ville så gick det inte.

ändå borde jag inte skämmas. jag kan så mycket annat som alla dessa allmänbildade människor inte kan. jag är riktigt duktig på saker som gäller psykiska sjukdomar och psykiatrin i sverige. just nu kämpar jag för min egen överlevnad och har varken ork eller tid att kämpa för andra. (jag har dock två fadderbarn som jag betalar 200 kronor vardera till varje månad). och jag läser massa böcker och lär mig saker däri. faktum är att det mesta jag lärt mig har jag lärt mig på egen hand. skolan har gett mig praktiskt taget nada. och mycket som lärs ut i skolan är totalt onödigt. jag har ingen nytta av att veta vad olika länders huvudstäder heter och jag har heller faktiskt ingen nytta av att veta när andra världskriget startade. det viktiga där är att jag vet vad som inträffade och vad det lett till.

jag hatar att ständigt klanka ned på mig själv och jag hatar människor som gnäller över sina betyg när de utan problem får godkänt. jag har alltid fått kämpa för att få ett g och hatat mig själv ännu mer när människor omkring mig gnällt på att de bara fått vg.

om jag skall lyckas överleva måste jag hålla mig ifrån friska människor med vardagliga problem som bara gör mig förbannad. jag måste isolera mig från såna under tiden då jag övar mig i att bli mer emotionellt stabil. det är ett hårt jobb och ärligt talat vet jag inte om det är värt att kämpa. jag är 22 nu. vad har jag för framtid egentligen?