12.28: you piss me off

jag blev för några veckor sedan medlem på helgon för att bättre kunna hålla koll på mitt andra jag, min tvillingsjäl, min syster m. en föredetta kompis började skriva till mig och det var lite små-trevligt att ha kontakt med henne igen.

men så kom den fördömda frågan:
»vad gör du nu för tiden, då?«
den där frågan är alltid jobbig att svara på. nästan lika jobbig som när folk frågar hur jag mår och det är meningen att jag skall ljuga och säga att allt bara är bra. att dölja sanningen ligger liksom inte i min natur.

jag svarade sanningsenligt att jag numera är sjukpensionär och efter detta inlägg slutade hon svara.

vet ni hur förbannad detta gör mig? att stöta ut någon som redan är riktigt utstött från samhället. varför i helvete fråga mig någonting som man inte vill ha ett ärligt svar på?
den här kompisen mådde själv dåligt när vi hade kontakt. hon skar sig, spydde upp sin mat osv. men det var under tonårstiden. är det så att tonåringar lätt överdriver för att få uppmärksamhet? det vore förödande för oss som verkligen är sjuka. förresten ändrar jag det sista påståendet; det är förödande för oss som verkligen är sjuka. mina föräldrar tog mig nog inte riktigt på allvar förrän jag blev diagnostiserad – det var för två år sedan. då hade jag redan skrikit efter deras uppmärksamhet i fem år.
min första psykolog sa till mig att jag bara lider av en vanlig tonårsdepression.

det är inte riktigt ett bra sätt att bli bemött på, men nu har jag kommit ifrån ämnet. inlägget skulle ju egentligen handla om den här exkompisen som slutade höra av sig när hon fick höra att jag är sjukpensionär. jag vet att det låter illa. sjukpensionär vid 22 års ålder, det är inte bra. men hur det låter är ingenting i jämförelse med hur det verkligen är. det  är knappast någonting jag njuter av eller är stolt över. och att då behandla mig som denna exkompis gjorde är rent ut sagt grymt. och jag har fått nog av grymma människor i min värld. de raderas.