20.22: ett litet helvete igen

jag är helt utmattad nu. vet inte varför jag bloggar här. orkar ändå inte förklara någonting och bloggar är fan bara onda. och jag hatar griniga otrevliga och snokande grannar som himlar med ögonen åt en. jag hatar alla dömande idioter och att jag inte passar in.

12.36: …

jag kvävs.

23.08: hemsk matte

jag höll på att förlora min ena hund förut, k2. s, jag och hundarna gick till affären för att handla ägg till pannkakan han skulle göra. precis när s gått in i affären började k1 dra i kopplet. han blev rädd för en skällande jack russel terrier som stod några meter ifrån oss och vägrade hålla käften. k1 var på väg ut mot vägen när jag drog till i kopplet och samtidigt lyckades k2 smita ur mitt grepp. (k2 är en minihund på bara 1,6 kilo. att han kunde dra sig ur mitt grepp är riktigt skrämmande.) k2 har sett en ståtlig schäfer på andra sidan gatan och börjar kuta över samtidigt som en bil kommer åkandes bara några meter därifrån. jag kände hur mitt hjärta sprack. om k2 skulle bli påkörd skulle det inte bli mycket kvar av honom. fort kutade jag ut i vägen och cirka en meter från k2 stannade bilen. föraren hade fått syn på honom och att han var förbannad på mig syntes tydligt i hans ansikte. 

när s kom ut från butiken igen kunde jag inte hålla igen tårarna. det var så nära att k2 blev påkörd. jag var så nära att förlora min lilla älskling. jag vet inte vad jag skulle göra utan de tre männen (pojkarna) i mitt liv: s, k1 och k2.  

just nu mår jag skumt. jag har ångest men tillåter mig inte att ta sobril. jag straffar mig själv. jag måste se till att vara mer närvarande gällande båda hundarna och att bli starkare i nyporna. något såndär skall aldrig få hända igen!

13.35:

fanfanfan. k kanske kommer förbi. han är i trakterna idag. jag får panik. ångest. s ringer honom nu och skall ringa upp mig när de talat. fanfanfan. jag är skräckslagen. k skrev att jag bara kan strunta i att öppna dörren när det ringer på, men vafan… hur skall jag kunna gå ut med hundarna? och de blir galna när det ringer på dörren. fanfanfan. s, ring tillbaka nu då! så jag kan få veta att det inte blir nå…!

18.32:

jag har längtat efter middagen hos mina föräldrar sedan de flyttade in i sin nya lägenhet i början av oktober. det var ikväll. jag. s. våra hundar. mamma. pappa. mormor. farmor. farfar. min bror k. klockan fem skulle alla vara där och redan från början kände jag obehag. det var en dålig stämning som det så ofta är när min bror och far är i samma rum. och som det så ofta är när min far och mormor är i samma rum. han blir så lätt irriterad på henne.

jag avbröt en irritation med orden »lugnar det inte ned sig här kommer jag dra.«

tillslut sprack allt för mig när min bror började hacka på mig om mina hundars kläder och ras. pappa sa till oss båda fast jag egentligen bara svarat på det min bror sa.

utbrott. jag gråtandes i badrummet. det gick inte att stanna kvar och nu är s, jag och hundarna hemma igen. vi åt nyss upp maten vi fått med oss hem och jag mår perkele.

jag önskar att jag inte hade något samvete för just nu kan jag inte tänka på annat än hur jag förstört mina föräldrars middagsbjudning och att jag inte vill vara med längre. jag förstör alltid. och jag hade så gärna velat vara med. prata med min farmor om alla viktiga saker som pågår i våra liv. koppla av. njuta.

fast jag vet ju att det så sällan går att koppla av när min bror och fader är tillsammans.

jag är så urless på att vara jag. urless på att inte fungera socialt. jag vill bara vara vanlig. jag hatar att alltid känna mig undanskuffad av mina föräldrar när min bror är med i bilden. det har alltid varit så. de ägnar mer tid och energi på att han blivit av med körkortet än vad de ägnar åt mig, min sjukdom och hur vi skall göra för att mitt liv skall vara så värdigt som möjligt. det är som att de tycker att jag får sköta det själv. att det är upp till mig att lära mig att fungera.

troligtvis blir det inget julfirande i år. allt är förstört och jag vill bara slippa känna.